söndag 11 november 2012

Första posten

Jag har gjort försök med att blogga förr. Det gick...sådär. Då var det mest för att "alla" gjorde det, utan något egentligt syfte.
Nu har jag ett syfte. Det finns många därute som vill veta hur det går med Yoric och inte alla finns på facebook. Jag skriver själv ganska sporadiskt där och jag börjar tröttna på formatet.
Så den här bloggen tillägnas helt MiVinna´s Blaeric - Yoric!

Under de senaste tio åren har jag haft en border collie jag tog över som omplacering - Chevy. Hon har funnits med mig genom högt och lågt, vått och torrt, mörkt och ljust, med en personlighet få hundar kan uppbringa. Nu är hon tolv år och fastän energi och motivation aldrig har varit någon bristvara (puh!) börjar åldern ta ut sin rätt. Jag själv är mycket fysiskt aktiv, men hon klarar numera bara gå kortare promenader, sedan blir hon lätt halt. Sedan jag träffade min fru, Malin, har lusten till hundträning väckts på  nytt, och det började bli dags att se sig om efter ett framtidslöfte.

Malin känner sedan tidigare Emelie, Yoric´s uppfödare, och tipsade mig om att han stod för omplacering. Han köptes av Eva Byrkjeland i Lunde, Norge, för att användas till avel. Tanken var att han skulle vara foderhund, vilket han också blev, men av olika anledningar funkade det inte. Malin har en släkting till Yoric, Freja, så jag kände till både rasen och linjerna.

Jag tog kontakt med Eva och berättade om min syn på hundträning i allmänhet och hur jag tänkte mig att arbeta med Yoric i synnerhet. Vi har haft löpande kontakt under en tid, och efter några turer satte jag mig efter fredagens Wash council på IKEA of Sweden i bilen för att köra de dryga sextio milen hem till Eva.

Yoric har, sedan han kom tillbaks till Eva för ett par månader sedan, gjort stora framsteg, men jag har hela tiden varit medveten om att det finns mycket att jobba med. Han har haft en hög stressnivå och problem med att hantera många vardagliga situationer som bilar och möten med nya människor.

Jag anlände hos Eva på fredagskvällen, trött efter en lång körning. Norge visade sig vara ett fantastiskt vackert land som jag tillbringat alldeles för lite tid i, men färjeförbindelser och mörka slingrande vägar längs berg (enligt min syn på saken, Småland är platt som en pannkaka och även om jag tillryggalagt en och annan mil på kretensiska serpentinvägar var det berg i mina ögon) tog ut sin rätt. En hel del nervositet bidrog nog, tänk om jag tillbringat sextio mil och nio timmar i bil bara för att finna att det inte fanns någon kemi!?

Jag träffade först Eva och Juba, därefter de båda mudis som också finns hos Eva. Gott så, men skallen inifrån husen tillhörde den jag verkligen kommit för att träffa. Inne i huset satt Yoric i bur, och han lät inte som han tyckte jag hörde hemma där...
Vi satte oss på golvet, tränade lite med Juba, och jag närmade mig buren mer och  mer. Efter en stund kunde jag få kontakt med honom med lite godis genom gallret, och ödesstunden var kommen. Eva tog ut Juba, jag satte mig i fåtöljen, och burdörren öppnades...

...varpå Yoric sprang fram till mig, tog godis ur min hand, och slickade mig i ansiktet! Så nog fanns kemin där. Under hela min vistelse hos Eva, kort som den var, hade jag god kontakt med Yoric och känder mer och mer att det varit riktigt att köra ända hit.
Lördagen spenderade vi på att lära känna varandra ytterligare, vid en liten tur vi tog i vackra Telemark fick jag se mer exakt hur Yoric´s problem yttrar sig när det kommer till bilar. Han vill gärna sätta av efter dem, men han är helt otroligt lätt att avleda! Lite godis och uppmuntrande ord, så har man honom i sin hand.

Nåväl, sele på, in i bilen och så bar det av hemåt. Nu fick jag ju se lite mer av det vackra Norge när jag körde i dagsljus, och jag måste säga att jag vill redan tillbaks! De uråldriga bergen, älvarna, dalgångarna och små städerna kallar redan på mig. Kanske en aussie skulle kunna tänka sig att vandra där någon gång...?

Vi stannade och rastade några gånger, i Stenungsund var det en del rörelse med bilar och människor, men det klarade han fint.
Hemma i Virestad klockan elva på kvällen mötte så Yoric sin första katt, Missy. Det var helt rätt katt att träffa, Missy är helt orädd när en hund kommer mot henne och står bara kvar. Yoric försökte med ett "nu tar jag dig!" och Missy svarade med ett "du kan ju alltid försöka...".

Inatt har han sovit i sovrummet med mig, Chevy är hos Malin tillsammans med de andra hundarna. Vi var nog lika trötta båda två, för vi sov fram till halv åtta. En morgontur i skogen, med en liten bit längs vägen där vi fick tillfälle att återigen träna på att se bilar, och nu har vi haft en fin förmiddag tillsammans. Han har föresatt sig att jaga katt ett par gånger, men det börjar gå upp för honom att de också bor här. :-)

Yoric är en otroligt följsam och mjuk hund, fantastiskt lyhörd. Men han behöver även ha tydliga gränser, därför är jag till exempel glad att han just när jag sitter och skriver detta inlägg visar sig uttråkad (hallå, är den där datorn mer intressant än en aussiegutt!?) och drar efter katten med jämna mellanrum. Nu har jag, enligt Ian Dunbar´s filosofi, lagt honom på andra sidan tröskeln som "bestraffning" för varje gång han försökt jaga katten och efter fjärde försöket ligger han nu stilla kvar och tittar uppmärksamt på katten.

Nu väntar ytterligare en liten tur i skogen, sedan ska vi träffa resten av flocken i eftermiddag...


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar