Baby steps...

Time flies. Yoric har nu varit här exakt en vecka. För att göra något slag sammanfattning är det här en vecka jag både är glad att den lider mot sitt slut, och ser tillbaks på med värme.
Till att börja med har det varit ganska uttröttande att hela tiden var på sin vakt över nya situationer; att få ihop flocken, träffa nya människor, matrutiner, sovrutiner, promenader med bilar osv. Men att också ha haft Essy hemma sjuk har varit ganska begränsande. Alla som någon gång hållt en femåring hemma mer än en dag  vet vad jag pratar om. Samtidigt har hon varit väldigt duktig och förstående för att jag har varit tvungen att ägna mig åt Yoric i långa stunder, så det får nog bli en extrafin julklapp åt lilljäntan. :-)

Att bara sätta sig och köra ända till Norge och ta hem en "problemhund" var naturligtvis på sätt och vis ett leap of faith. Min inställning har hela tiden varit att ta saker som de kommer, istället för att skapa en atmosfär av påpassande och misstänksamhet. Det känns som Yoric också börjat ta till sig det nu och landat i något slags trygghet.
Visst triggas han av resursförsvar runt maten eller mig, och visst går han igång på viltdoft när vi är på promenader. Idag skällde han ut Amandas kompis när hon kom innanför dörren och utbrast "åååh, där är den nya hunden!" och glömde helt att Malin höll på att låta dem leta upp godis på vardagsrumsgolvet.
Men i de mer vardagliga situationerna, som när vi går omkring och pysslar här hemma, eller när vi ska ut på morgon- eller kvällspromenad, eller när katterna går förbi, eller när Essy leker och skrattar, är det en helt annan, avslappnad hund. Han kan precis lika gärna ligga utslagen på köksgolvet som uppmärksamt trava efter vem som nu råkar gå förbi och sedan söka sig till mig direkt igen.

Jag tillskriver det dels en del tillvänjning till den nya situationen, men också att han de senaste dagarna fått börja aktiveras lite mer. Den kanske största äran tillfaller ändå honom själv, han ÄR en helt fantastisk hund, och han tar chansen han har fått.

Vi börjar identifiera de saker han behöver jobba på i träningen också, inte bara det "tråkiga" i vardagen. Igår körde vi uppletande i hagen på andra sidan vägen med alla fyra hundarna. Jag stannade med hundarna bakom ett gransnår medan Malin vallade in en ruta, sedan fick de vars två uppletande. Yoric gick ut bra direkt, men verkade distraheras av när Billie skällde till, så han kom tillbaks till mig istället för att leta vidare. Jag fick gå ut en bit i rutan, sedan hittade han båda föremålen ganska duktigt. Han behöver dock jobba upp sin uthållighet, men jag har hela tiden varit inställd på att jobba med honom som med en valp, med små, små steg.

Han fick också rusa av sig lite rent fysiskt, några varv ute i hagen med aussiesyrran och lyckan var total: 

På kvällen tog jag honom på min favoritrunda, en sväng på ca sex kilometer, där han fick gå först i koppel, sedan lina, som jag förlängde hela tiden, och till sist ett par kilometer lös. Jobbade med honom där jag släckte pannlampan och gömde mig, plötsligt gick åt andra hållet, rätt som det var in i skogen och genom snåren, allt för att få honom att hålla sig intill och söka sig till mig. Hur fint som helst, när jag går själv med honom är han helt med mig!

Idag provade vi på spår första gången. Medan jag gjorde frukost lade Malin vars ett spår till hundarna. Yoric fick ett enkelt spontanspår, där vi korsade spåret från sidan, som han efter ett par försök plockade upp jättefint! I slutet låg en bit teddyrulle som vi kampade och lekte ordentligt med, så minnet av det där spåret lär vara så positivt det kan bli. :-)
Billie och Freja fick också varsitt spår och när jag och Yoric skulle gå tillbaks hemåt plockade han upp spåren ute vid vägen. Likaså nu ikväll när jag och Malin var ute och gick med honom och Freja. Jättefint jobbat, imorgon gör vi nya försök!