En ny hund?

Det har varit lite si och så med uppdaterandet här, men nu har jag i alla fall hittat en stund åt det. Den senaste veckan har förändringarna hos Yoric inte tagit baby steps, snarare elefantkliv! Det slog mig i förrgår morse, när jag var ut och gick med honom, att det på sätt och vis var en helt ny hund jag gick med. Han gick något steg framför mig, med kopplet löst hängande, helt avslappnad hållning och öronen vinklade bak mot mig. Att jämföra då med de första dagarna, när han mer eller mindre hängde i kopplet och hade uppmärksamheten riktad mot allt omkring sig, helst på en och samma gång.

Förklaringen? Jag skulle tro att det är all den fysiska aktiviteten jag kunnat ge honom. Förra helgen började jag gå med honom först i lina och sedan lös, och jag märkte redan då en förändring, framför allt i "vardagen".

I måndags var vi så i Millebygdens ridhus, där LHF har träning varje måndag, och det var lite av ett bakslag, åtminstone för mig. Jag hade inte hunnit gå med honom innan, och han var helt uppe i stress när vi kom fram, skällde, slet i kopplet, studsade omkring och slet sig till och med från mig vid ett tillfälle och sprang fram till en annan hund (en tik - tack och lov!). Vi tränade bara på att befinna sig i situationen, socialisering och kontakt. Jag hade ut honom en andra gång efter han fått sitta i bilen lite, och då gick det bättre. Men lärdomen är att han ska få röra sig fysiskt innan träning, annars blir det inte bra.

De andra dagarna i veckan har jag således gett honom mer fysisk än lydnads/mental träning. Förutom rejäla morgon- och kvällspromenader har jag sprungit med honom i skogen på lunchen - total lycka! Första gången var det bara ett enda långt galopperande följt av hysteriskt flåsande, men de senaste gångerna har han fått in lite mer struktur och rör sig fantastiskt fint över sten och tuva. Om flickorna är med är det förstås mer lek än allvar...

                                 

Igår höll vi ett fasligt tempo, med hundpromenader, släp till soptippen, rullskidåkning, städning på Växjö Brukshundklubb och en stunds kvällsträning på apellplanen. Yoric gick så fantastiskt fint, tränade först på linförighet och inkallning med ett par avbrott för byteslek, sedan fick han sitta en stund i bilen medan vi tränade fritt följ med Billie och budföring med Freja.
Jag tog sen ut honom igen och då satt det fria följet som en smäck, belöningen blev en stund på agilitybanan, något han verkar tycka är riktigt kul!

Idag då? Jag känner mig lite risig, har nog åkt på en rejäl förkylning, men det är dags för en morgonpromenad för båda aussisarna. Malin har lagt spår vi ska ta om ett par timmar, ska bli mycket spännande att se vad han kan!

Avslutningsvis - den här bilden, från i fredags när jag var ute och gick med Yoric i skogen bakom Malins och solen faktiskt lyckades visa sig:

Baby steps...

Time flies. Yoric har nu varit här exakt en vecka. För att göra något slag sammanfattning är det här en vecka jag både är glad att den lider mot sitt slut, och ser tillbaks på med värme.
Till att börja med har det varit ganska uttröttande att hela tiden var på sin vakt över nya situationer; att få ihop flocken, träffa nya människor, matrutiner, sovrutiner, promenader med bilar osv. Men att också ha haft Essy hemma sjuk har varit ganska begränsande. Alla som någon gång hållt en femåring hemma mer än en dag  vet vad jag pratar om. Samtidigt har hon varit väldigt duktig och förstående för att jag har varit tvungen att ägna mig åt Yoric i långa stunder, så det får nog bli en extrafin julklapp åt lilljäntan. :-)

Att bara sätta sig och köra ända till Norge och ta hem en "problemhund" var naturligtvis på sätt och vis ett leap of faith. Min inställning har hela tiden varit att ta saker som de kommer, istället för att skapa en atmosfär av påpassande och misstänksamhet. Det känns som Yoric också börjat ta till sig det nu och landat i något slags trygghet.
Visst triggas han av resursförsvar runt maten eller mig, och visst går han igång på viltdoft när vi är på promenader. Idag skällde han ut Amandas kompis när hon kom innanför dörren och utbrast "åååh, där är den nya hunden!" och glömde helt att Malin höll på att låta dem leta upp godis på vardagsrumsgolvet.
Men i de mer vardagliga situationerna, som när vi går omkring och pysslar här hemma, eller när vi ska ut på morgon- eller kvällspromenad, eller när katterna går förbi, eller när Essy leker och skrattar, är det en helt annan, avslappnad hund. Han kan precis lika gärna ligga utslagen på köksgolvet som uppmärksamt trava efter vem som nu råkar gå förbi och sedan söka sig till mig direkt igen.

Jag tillskriver det dels en del tillvänjning till den nya situationen, men också att han de senaste dagarna fått börja aktiveras lite mer. Den kanske största äran tillfaller ändå honom själv, han ÄR en helt fantastisk hund, och han tar chansen han har fått.

Vi börjar identifiera de saker han behöver jobba på i träningen också, inte bara det "tråkiga" i vardagen. Igår körde vi uppletande i hagen på andra sidan vägen med alla fyra hundarna. Jag stannade med hundarna bakom ett gransnår medan Malin vallade in en ruta, sedan fick de vars två uppletande. Yoric gick ut bra direkt, men verkade distraheras av när Billie skällde till, så han kom tillbaks till mig istället för att leta vidare. Jag fick gå ut en bit i rutan, sedan hittade han båda föremålen ganska duktigt. Han behöver dock jobba upp sin uthållighet, men jag har hela tiden varit inställd på att jobba med honom som med en valp, med små, små steg.

Han fick också rusa av sig lite rent fysiskt, några varv ute i hagen med aussiesyrran och lyckan var total: 

På kvällen tog jag honom på min favoritrunda, en sväng på ca sex kilometer, där han fick gå först i koppel, sedan lina, som jag förlängde hela tiden, och till sist ett par kilometer lös. Jobbade med honom där jag släckte pannlampan och gömde mig, plötsligt gick åt andra hållet, rätt som det var in i skogen och genom snåren, allt för att få honom att hålla sig intill och söka sig till mig. Hur fint som helst, när jag går själv med honom är han helt med mig!

Idag provade vi på spår första gången. Medan jag gjorde frukost lade Malin vars ett spår till hundarna. Yoric fick ett enkelt spontanspår, där vi korsade spåret från sidan, som han efter ett par försök plockade upp jättefint! I slutet låg en bit teddyrulle som vi kampade och lekte ordentligt med, så minnet av det där spåret lär vara så positivt det kan bli. :-)
Billie och Freja fick också varsitt spår och när jag och Yoric skulle gå tillbaks hemåt plockade han upp spåren ute vid vägen. Likaså nu ikväll när jag och Malin var ute och gick med honom och Freja. Jättefint jobbat, imorgon gör vi nya försök!

Titta, en brukshund!

Yoric´s första mer seriösa träningspass (även om han hade ganska lösa tyglar, vi var själva på planen) kom igår kväll. I förrgår började jag märka av att han var rastlös, så vi gick ut allihop för att köra ett uppletande. Det var stissigt redan från början; han skulle tugga på kopplet, jaga katten, hoppa på Essy och vara allmänt jobbig. När vi kom upp till stugan där vi skulle lägga uppletande kopplade jag honom vid ett träd medans jag och Essy hjälptes åt att valla in rutan - jättejobbigt! Han for upp i stress och stod och skällde, men lugnade sig något efter en liten stund. Det tar väl lite tid innan han fattar att jag inte lämnar honom...

Essy gick ut i rutan och visade upp sakerna för uppletandet, först åt Chevy, som fixar det fint men inte kräver så mycket, sedan för Yoric. Han for ut som ett spjut, tillbaks lika fort, för byte av sak. Satte honom, lade undan dummien han hämtat, och skickade ut honom igen. Lika rapp denna gång, här finns ingen brist på motivation i alla fall! Vi höll vid en omgång, men han hade nog klarat minst lika mycket till.

Även igår visade han tecken på att vilja ha mer, han gick runt här och skulle leka med katterna, hämtade leksaker hela tiden, han riktigt bad om det. Så på kvällen åkte vi till LHF´s plan utanför Loshult för att börja på träningen lite mer "på allvar". När vi gick ut mot bilen var han helt uppe i varv, och under färden lyckades han sedan, på bara någon minut, tugga av koppel, bilbälte och fäste till bilsele. Billig hund!
Malin var redan där och tränade med Billie och Freja, annars var det tomt, så Yoric fick springa av sig lite med Billie till att börja med. Jag har inte vågat ha honom lös, inte än, så man såg hur han njöt av att få sträcka ut.
Vi provade lite linförighet och lite fritt följ, bara för att känna på varandra lite, sedan började vi med lite instruktion från Malin jobba på riktigt.
Först ut var att få igång föremålsintresset mer på allvar, han har inte riktigt velat kampa. Byteslek ett par gånger, sedan satt han i dummien! Just här var jag med all säkerhet det mest spännande i Yoric´s liv, hans blick på mig när vi kampade var ungefär som jag skulle se på Bruce Springsteen om jag mötte honom på gatan. :-)

Efter några minuters vild lek kunde vi gå över till att träna på positionering och fritt följ. Han söker sig perfekt in med bakbenen, så i just det här avseendet är han snarare min läromästare. Jag har bara tränat på att hunden ska gå bakom mig och sätta sig, så det är tur jag har Malin som kan instruera mig här, annars hade vi fått börja om med något så grundläggande, helt i onödan. 

Kontakten vid fritt följ är SÅ fin, speciellt med tanke på att egentligen allt är nytt för honom och vi inte hunnit träna något. Det känns som han kan fixa nästan vilken träning som helst; lydnad, spår, agility (igår tog han vippbrädan också, helt frivilligt!) you name it! 

Vi tränade lite hopp och en del inkallning också, sen var den här hunden ganska trött. Men han ska nog få vad han ber om i fråga om aktivering. :-) 

Nu på morgonen gick jag en runda med båda hundarna, och han börjar helt klart slappna av mer och finna lite ro i tillvaron. Han gick lugnt och fint hela vägen, vi mötte några bilar som inte var några som helst problem och det är på det stora hela en helt annan hållning hos honom jämfört med de första dagarna. 

Och idag kom så det slutgiltiga beviset på att han är inne i flocken. Yoric har säkert själv tyckt det ända sedan han kom hit, men Chevy har inte hållt med. Men när jag satt och mailade innan och Yoric låg vid mina fötter, smög Chevy fram och tvättade hans öron. Klart och betalt! 

Inne i flocken!

Så! Jag hade egentligen tänkt skriva det här igår kväll, men de senaste dagarna hann ikapp mig. Med en sjuk dotter i huset ovanpå 130 mils körning i helgen, kombinerat med all anspänning och nervositet hamnade datorn ganska långt ner på listan...

I söndags träffade då Yoric sin nya flock. Han är och förblir en helt vettig hund, så egentligen borde det ju inte vara några problem, men det är ändå något som på sätt och vis varit avgörande för fortsättningen. Om det inte funkat hade vardagen blivit betydligt mer komplicerad för oss, kanske till och med ohållbar.
Vi körde till Linnébygdens hundägarförenings fina plan utanför Loshult; en neutral plats som dessutom är inhägnad. Planen var att först låta honom träffa Malin och sedan de andra hundarna en och en.
Malin hade ägnat helgen åt att koka älglunga (sic!) att använda som kombinerad muta och belöning, så där stod hon med händerna fulla av gott. Yoric hälsade på henne, något överväldigande men ändå utan att dra iväg, tog en bit älglunga ur handen på Malin...och spottade sedan ut det och gick tillbaks till mig och åt torr leversnitt. Husses hund! :-D

Första hunden på tur blev Freja. Aussie och aussie kan inte gå fel tänkte vi. Mycket riktigt, efter att ha hälsat på varandra i koppel släppte vi dem lösa och de satte av runt planen så jorden sprutade om tassarna. Yoric sträckte ut på riktigt, Freja verkade mest överlycklig över att äntligen ha hittat någon som kan mäta sig med henne. Vi kopplade dem igen efter ett par varv, dels för att inte riskera någon överansträngning, dels för att spara lite energi åt de andra.

På planen stod en balansbom, som jag provade att klicka upp Yoric på. Helt klart han han gjort det tidigare, han gick hur fint som helst över, lite senare sprang han dessutom bort till den och gick över själv. Jag hann fram för att få ner huvudet på honom på vägen ner, men det hade nog egentligen inte behövts.

För min del var det jag oroade mig minst för att låta honom träffa Chevy. När hon möter en hund hon inte vill ha med att göra visar hon det genom att totalt ignorera. Hon hälsade pliktskyldigt på Yoric, men han läste direkt att det här inte var fråga om en lekkamrat, mer en belevad gammal tant. :-) Om man kan kalla en hund socialt kompetent vore det perfekt för att beskriva Yoric i fråga om hundmöten, kontrasten mellan det hejdlösa härjandet med Freja några minuter innan och det stillsamma följandet för att se vad Chevy luktade på var total.

Eldprovet var väl egentligen Billie, schäfervalpen. Fast valp och valp, hon är ju nu då sju månader och lika stor som någon av de andra hundarna, så vi kanske får börja se henne som en unghund snart. Hon har blivit skrämd av en annan hund och kan vara ganska nervös när hon möter nya hundar. Hon kan skälla och stressa upp sig, men det är väldigt lätt att bryta av. Hon skällde en del även denna gången, sedan gick vi ett varv runt planen med båda hundarna kopplade. När Billie började slappna av mer släppte vi dem och de for iväg precis som Freja och Yoric gjort tidigare. Så gott att se! Här bröt vi något tidigare, ingen av hundarna är redo för några större påfrestningar ännu.

Så, hem till Malin för lite mat, och där visade Yoric upp en del av de saker som behöver jobbas med. Jag satt i kökssoffan och Yoric låg vid mina fötter. Freja ville fram och hälsa, och då markerade han vakt mot henne. Freja är inte sen att ta en fight om läge uppstår, så det blev en del oväsen under bordet. Det var lätt att bryta, så det var inget allvarligt, men det var ändå bra att se så jag kunde vara uppmärksam på det.

Hemma med både BC och aussie tog vi det lugnt, gick en runda, och tog kväll. Yoric hade fortfarande inte fått full koll på sin nya situation, så en del guidance fick jag ge honom, runt matskålarna, runt soffan med katter och annan hund, men inga stora saker. Dessutom - han får ihop det oerhört fort, så det gick att se framsteg hela tiden.

Igår var jag tvungen att lämna dem själva en stund för första gången och köra in till ett möte. Chevy fick vara bak kompostgaller i vardagsrummet, Yoric fick tv-rum och kök. Jag gruvade mig en del för det, men någon gång måste man börja.
När jag kom hem skällde han inte ens, och jag var nästan mer oroad över det när jag satte nycklarna i dörren än något annat. Men inget hade hänt, han verkade ha tillbringat morgonen i soffan. Gottegris!

Under dagen fick han sedan, i portioner, träffa nya människor. Först kom Essy och hennes mamma. Jag var ute och tränade lite på gräsmattan, och det mötet gick helt utan problem. Han var väldigt försiktig med Essy, han kände väl att hon var både liten och sjuk.
Senare kom då Amanda och William, inga problem där heller. Han hanterade den nya situationen med betydligt mer liv och rörelse i huset väldigt bra.

När man talar om hästar beskriver man dem ibland som "ärlig". Det är ett ofta använt och lite diffust formulerat uttryck, men vad det betyder för mig är en häst som i varje given situation gör sitt bästa. "Arbetsvillig" räcker inte för att beskriva det, en ärlig häst bjuder dessutom in till kommunikation och lätt hantering.
Jag skulle vilja beskriva Yoric som ärlig. När en ny situation uppstår söker han sig till mig, måhända bara med en blick eller ett vinklat öra, för att se hur vi ska bete oss. När jag lockar honom till mig, till exempel när det kommer bilar, svarar han helt och hållet. Vissa saker tar fortfarande över ibland, till exempel vill han gärna fara ut mot katterna precis när de hoppar upp i soffan, men de situationer där han reagerar så blir färre och färre. Dessutom är han otroligt lättläst, han visar tydligt sina avsikter. Han passar mindre och mindre på mig och har inga problem med att ligga kvar när jag reser mig för att gå och hämta något i köket eller kelar med Chevy.

I morse, när vi vaknat och låg kvar i sängen, kröp han upp och lade sig vid Essys fötter med en djup suck. Att se honom gå från så överdrivet vaksam och lättstressad till att ligga utfläkt vid fotänden av sängen på TVÅ dagar känns för mig som ett smärre mirakel. Men helt i linje med vad Eva berättat om honom, om hur hans utvecklingskurva sett ut och om hur hans respons är.

Jag längtar tills säg, nästa vecka, när vi har landat ytterligare och kan börja jobba tillsammans lite mer på allvar. Första steget har hela tiden varit att han ska in i flock och hem, och dit är han på mycket god väg.

Men - det mesta är ännu ogjort - underbara framtid! :-D

Första posten

Jag har gjort försök med att blogga förr. Det gick...sådär. Då var det mest för att "alla" gjorde det, utan något egentligt syfte.
Nu har jag ett syfte. Det finns många därute som vill veta hur det går med Yoric och inte alla finns på facebook. Jag skriver själv ganska sporadiskt där och jag börjar tröttna på formatet.
Så den här bloggen tillägnas helt MiVinna´s Blaeric - Yoric!

Under de senaste tio åren har jag haft en border collie jag tog över som omplacering - Chevy. Hon har funnits med mig genom högt och lågt, vått och torrt, mörkt och ljust, med en personlighet få hundar kan uppbringa. Nu är hon tolv år och fastän energi och motivation aldrig har varit någon bristvara (puh!) börjar åldern ta ut sin rätt. Jag själv är mycket fysiskt aktiv, men hon klarar numera bara gå kortare promenader, sedan blir hon lätt halt. Sedan jag träffade min fru, Malin, har lusten till hundträning väckts på  nytt, och det började bli dags att se sig om efter ett framtidslöfte.

Malin känner sedan tidigare Emelie, Yoric´s uppfödare, och tipsade mig om att han stod för omplacering. Han köptes av Eva Byrkjeland i Lunde, Norge, för att användas till avel. Tanken var att han skulle vara foderhund, vilket han också blev, men av olika anledningar funkade det inte. Malin har en släkting till Yoric, Freja, så jag kände till både rasen och linjerna.

Jag tog kontakt med Eva och berättade om min syn på hundträning i allmänhet och hur jag tänkte mig att arbeta med Yoric i synnerhet. Vi har haft löpande kontakt under en tid, och efter några turer satte jag mig efter fredagens Wash council på IKEA of Sweden i bilen för att köra de dryga sextio milen hem till Eva.

Yoric har, sedan han kom tillbaks till Eva för ett par månader sedan, gjort stora framsteg, men jag har hela tiden varit medveten om att det finns mycket att jobba med. Han har haft en hög stressnivå och problem med att hantera många vardagliga situationer som bilar och möten med nya människor.

Jag anlände hos Eva på fredagskvällen, trött efter en lång körning. Norge visade sig vara ett fantastiskt vackert land som jag tillbringat alldeles för lite tid i, men färjeförbindelser och mörka slingrande vägar längs berg (enligt min syn på saken, Småland är platt som en pannkaka och även om jag tillryggalagt en och annan mil på kretensiska serpentinvägar var det berg i mina ögon) tog ut sin rätt. En hel del nervositet bidrog nog, tänk om jag tillbringat sextio mil och nio timmar i bil bara för att finna att det inte fanns någon kemi!?

Jag träffade först Eva och Juba, därefter de båda mudis som också finns hos Eva. Gott så, men skallen inifrån husen tillhörde den jag verkligen kommit för att träffa. Inne i huset satt Yoric i bur, och han lät inte som han tyckte jag hörde hemma där...
Vi satte oss på golvet, tränade lite med Juba, och jag närmade mig buren mer och  mer. Efter en stund kunde jag få kontakt med honom med lite godis genom gallret, och ödesstunden var kommen. Eva tog ut Juba, jag satte mig i fåtöljen, och burdörren öppnades...

...varpå Yoric sprang fram till mig, tog godis ur min hand, och slickade mig i ansiktet! Så nog fanns kemin där. Under hela min vistelse hos Eva, kort som den var, hade jag god kontakt med Yoric och känder mer och mer att det varit riktigt att köra ända hit.
Lördagen spenderade vi på att lära känna varandra ytterligare, vid en liten tur vi tog i vackra Telemark fick jag se mer exakt hur Yoric´s problem yttrar sig när det kommer till bilar. Han vill gärna sätta av efter dem, men han är helt otroligt lätt att avleda! Lite godis och uppmuntrande ord, så har man honom i sin hand.

Nåväl, sele på, in i bilen och så bar det av hemåt. Nu fick jag ju se lite mer av det vackra Norge när jag körde i dagsljus, och jag måste säga att jag vill redan tillbaks! De uråldriga bergen, älvarna, dalgångarna och små städerna kallar redan på mig. Kanske en aussie skulle kunna tänka sig att vandra där någon gång...?

Vi stannade och rastade några gånger, i Stenungsund var det en del rörelse med bilar och människor, men det klarade han fint.
Hemma i Virestad klockan elva på kvällen mötte så Yoric sin första katt, Missy. Det var helt rätt katt att träffa, Missy är helt orädd när en hund kommer mot henne och står bara kvar. Yoric försökte med ett "nu tar jag dig!" och Missy svarade med ett "du kan ju alltid försöka...".

Inatt har han sovit i sovrummet med mig, Chevy är hos Malin tillsammans med de andra hundarna. Vi var nog lika trötta båda två, för vi sov fram till halv åtta. En morgontur i skogen, med en liten bit längs vägen där vi fick tillfälle att återigen träna på att se bilar, och nu har vi haft en fin förmiddag tillsammans. Han har föresatt sig att jaga katt ett par gånger, men det börjar gå upp för honom att de också bor här. :-)

Yoric är en otroligt följsam och mjuk hund, fantastiskt lyhörd. Men han behöver även ha tydliga gränser, därför är jag till exempel glad att han just när jag sitter och skriver detta inlägg visar sig uttråkad (hallå, är den där datorn mer intressant än en aussiegutt!?) och drar efter katten med jämna mellanrum. Nu har jag, enligt Ian Dunbar´s filosofi, lagt honom på andra sidan tröskeln som "bestraffning" för varje gång han försökt jaga katten och efter fjärde försöket ligger han nu stilla kvar och tittar uppmärksamt på katten.

Nu väntar ytterligare en liten tur i skogen, sedan ska vi träffa resten av flocken i eftermiddag...